Ettor, treor och fyror, eller åtminstone vi som varken är förkylda eller har förmånen att för tillfället vara på JEC (Junior European Cup) i Södra Frankrike anländer ikväll utpumpade men lättade till elevhemmet. Vi har nyss tillbringat ett dygn på Sveriges centrala anläggning för elitidrotttränarutnildningar och syreupptagningstester – du gissade rätt – självaste Bosön. En upplevelse för den som är där första gången, allt är väldigt professionellt. Det är som en lugn fristad mitt i Stockholm. Tre utmanande fysiska tester genomfördes: ett tröskeltest, ett vo2max-test, och (det svåraste enligt mig) ett rörlighetstest. För dig som inte är fullt bekant med utförandet av dessa följer en kortare beskrivning av varje.

Tröskeltest:

Testet genomförs på den 200 meter långa inomhusbanan. Med hjälp av ett elektroniskt ljud som signaleras var femtionde meter ifall man springer i precis rätt hastighet kan man hålla den bestämda farten. Först springer man i ett behagligt nedjoggningstempo, därefter långpasstempo, senare skön halvfart och slutligen i tävlingsfart (på operatörens skärm går hastigheterna givetvis under andra namn, t ex 10 eller 15 km/h). Efter var femte eller sjätte varv mäts laktatnivåerna i blodet, så får man fortsätta tills testledarna ser att man överstigit den magiska ”tröskelgränsen” som i vetenskapliga sammanhang heter 4 mmol laktat/liter blod. Man hinner alltså inte bli riktigt mustig innan testet är klart, men det faktumet överkompenseras av maxtestet.

Vo2max-test:

Långspurt mot ett outtröttligt löpband i en backe som bara blir brantare. Med överkroppen stabilt fäst i en sele, pulsband runt bröstet, mask över mun och näsa samt blicken ständigt fäst på siffran 20 på en plansch med den s k Borgskalan. 20 för maximal ansträngning. Det är det enda som finns när man springer på det outtröttliga löpbandet, vid sidan om tidtagaruret. Det är det enda som betyder någonting. Det är dit man ska, dit man bara måste. Maxtestet är var det låter som: en självplåga och framförallt en mental utmaning. Som tur är medför den en del siffror som kan hjälpa en i sin träning. Hastigheten är konstant, lutningen ökar varje minut. Målet är att köra till dess att benen viker sig och man blir hängande i selen, då har man vunnit. Vid 7:30 är mina ben verkligt mustiga och jag känner att nästa ökning kommer vara en dödsdom. Jag kämpar mig över 8-minutersgränsen och börjar se dubbelt, men jag måste klara 8:30. Scenariot känns nästan surrealististiskt när jag vid 8:30 greppar tag om sidoräcket och ger mig.

Rörlighetstest:

För de viga är det som att spela Luigi Circuit, för mig är det en obegriplig polynomekvation av rörelser. Det är utfallsteg, armhävningar, bålstyrka, mm. Liksom rörelsetestet går det inte att påverka resultatet särskilt mycket under själva testet, utan det är vad man gjort fram tills testdagen som räknas. I elva övningar blir man poängsatt enligt en skala som på ett ungefär motsvarar: 3 – Godkänd, 2 – Du har lite att jobba på, 1 – Du har mycket att jobba på. Jag skrapar ihop blygsamma 19 poäng men får åtminstone en trea i rörlighet i skuldrorna (om jag nu har någon nytta av det?)

Det var allt värt att veta om detta besök, men stay tuned för snart vet vi hur det har gått på JEC!

//Noel